Att svara på vad som hänt och hur det gick till.
Mitt arbete började med en palett verktyg för att ta sig an världen som en explorer. Vi började alla i samma uppsättning sätt att se världen, men ganska snart fick vi olika glasögon på vår plats. Jag lämnade ganska snart samlandet av fysiska föremål (löven, pinnarna osv) och samlade istället på sinnesintryck. Jag lyssnade på p3-dokumentär om spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen samt ritade och antecknade samtidigt. Efter att jag varit på Ultraljud kände jag mig blind. Världen stannade och det var bara dedär i magen som inte börjat röra sig än som spelade roll. Att såg bra ut. Ändå kunde jag inte släppa det. Nu är det lilla livet närvarande hela tiden med sina sparkar, ändå är det lättare att arbeta.
Vi fick i uppgift att ta med oss vårt inre arkiv och här släppte det lite för mig. Jag nämnde min synestesi och valde att göra formen för hur ett år kan se ut. Efter den redovisningen hade vi mycket annat parallellt och den klassiska förvirringen uppstod. Den löstes upp för stunden av handledningen där frågan om vart vi är på väg tvingade in mig i någotslags spår. Bra. Ibland finns det ett behov av att bara göra och inte tänka. Jag kom fram till, efter stor uppmuntran av min handledningsgrupp att jag skulle undersöka och kartlägga mitt inre allt djupare. Jag bestämde mig för att göra detta och i två veckors tid fotograferade jag siffror och bokstäver i vardagen, på resan och kartlagde mitt alfabet digitalt. När jag gjort det upplevde jag att mitt arbete inte varit tillräckligt uttömmande. Det gav mig inte lika mycket som publiken att arbete på detta sätt men det var en erfarenhet. Nu visste jag det för att jag hade gjort det.
Efter min kartläggning började jag känna en tidspress och brist på historia. Jag reflekterade över det innehållslösa i mitt arbete, trots kartläggning och nya glasögon på världen. Jag undrade vad som skulle med i arbetet och kom fram till att det jag hittar ingångar till får vara med och resten lämnas utanför. När man får ett hundratal verktyg för att samla och ta in kan det bli svårt att sortera bort och det var just vad som behövdes i detta stadie.
Till den tredje sista handledningen fick jag så mycket inspiration och kraft att jag fick på pränt att mitt arbete inte är onödigt. Jag visades sätt att arbeta med min synestesi som för mig gav mer än det tidigare gjort. Efter den givande handledningsstunden kunde jag nu göra göra göra utan att tänka tänka tänka. Det var befriande, för en sådan överanalyserande varelse som jag.
Att mina färger är bortom den fysiska världen var något min handledare snappade upp. Att lägga fram den på ett tråkigt sätt var för processen viktig även om jag just då tyckte att arbetet kändes utan mening och innehåll. Tidsbrist och förvirring är också två steg i processen som är viktiga. De är viktiga för den stund när himlen öppnar sig och inspirationen haglar över en. För att konstrasten ska bli så stor som möjligt och lusten så överväldigande som man bara önskar så krävs dendär känslan av misslyckande någon gång i arbetet. Faktum är att utan den kanske det gått riktigt fel.
Vad som är nu, och hur man ska gå vidare.
Just nu har jag landat i att visa upp en bild av några av de människor jag bär med mig i min ryggsäck dagligen. Min Nonno och Nonna sitter i 60-talets vardagsrum i kortedala. Bredvid sig trängs min pappa, hans syskon och deras respektive, samt Renato, min pappas kusin som tyvärr lämnade oss för precis två år sedan. Bilden har jag smyckat med mina synestetiska intryck av de nämnda personernas själar. Det är flera saker jag tar med mig från detta in i nästa led, bland annat följande:
*Att bära med sig: människor, platser, synintryck
*Färg och människor kombinerat
*Fysiska platser kopplade till associationer
Varför har jag hamnat här och varför ska jag gå dit jag nu är på väg?
För att jag sällan arbetar med den generella aspekten i ett arbete utan allt som oftast (läs:alltid) om något som är starkt anknutet till mig själv och bara mig. Alla har en familj, släkt, sinnesintryck men jag arbetar kring min familj, min släkt, mina sinnesintryck..för att ge ett exempel. Kanske är det negativt och tenderar till att bli ointressant för publiken. Men åtminstone är det det som driver min lust och ger mig det som får mig att arbeta vidare. Förhoppningsvis kan man känna igen sig i slutsteget, resultatbiten ändå.
Jag vill arbeta vidare med färger och människor för att jag sett att det finns så mycket mer inom mitt utforskande område att utforska vidare.
Hur kan jag använda erfarenheterna av detta arbete i skolan? (pedagogiska referenser)
Det inre arkivet, den lilla vännen och explorer-boken är ypperliga utgångspunkter och teman för mitt kommande arbete i skolan. De ämnen som uppstått i min handledningsgrupp ser jag som bra teman för en passande didaktik. Blicken, döden, samlandet, synestesi, normativa beteenden och kartor/objekt är sådant som arbetats kring på olika utforskande sätt. Min grupp har gett mig näring till mitt projekt och jag hoppas att de känner det samma från gruppen. Handledningsgruppen är en viktig aspekt i min kommande undervisning då det inte bara är jag som kan driva en elevs arbete. Ett givande och tagande är dock essentiellt för gruppen och det är viktigt att de olika "oskrivna reglerna" för gruppsamtalet kommer upp till ytan tidigt så att inte gruppen känner att de göder ett arbete och inte får tillbaka något.
Vilka kopplingar har skapats genom mitt arbete och vad tar jag med mig som spännande in i nästa led? (Konstnärliga referenser)
Källa till denna synesteten
Länk till konstnären Emma. "Alexithymia"
Människorna, formerna, associationerna och det färglösa kommer härifrån
Av Ana Terese, kan hittas på The Jealous Curator
Patricia Derks
Jag skulle kunna hålla på hela dagen, kvällen, natten, veckan. Men snart är det redovisning. Examinationer. Så jag undrar. Hur länge kan man hålla på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar