And if I ever stop believing in me I know I always can believe in you and just because it's black in the dark 

doesn't mean there's no colour.

Familjens färgskala

Foton. Släkten. Synestesin...

Detta som jag talat om tidigare. Att vi människor är processer och att allt är så sammanlänkat. Att slumpen inte är någon tillfällighet och att ödet bara är ett namn på människors sökande efter trygghet i de tecken som uppstår.

Jag har ju arbetat kring min synetesi tidigare och idag kom jag över detta arbete igen. Då, för fem år sedan gjorde jag tre broderier som med sitt format skulle påminna om polaroidbilderna jag har från min släkt. Bilderna var mina inre bilder av tre nu bortgågna släktingar. Wanda, Gina och Tony. Den röda fläcken är var jag står i förhållande till personen och färgen är från min person, inte mitt namn.

So much for going outside the comfort zone....

 

På baksidan av varje broderi hade jag broderat de texter som står på baksidan av foton jag ärvt från Italien. Hela arbetet kallade jag för Fa parte di me. För att det är en del av mig. Det inre arkivet och arvet som fortsätter. Ung var jag där på konstskolan i Långed men rätt mycket hade jag förstått ändå.  

... något som jag uppenbarligen inte är färdig med.

Guldsplitter och gröna kluttar, och deras familj.

Hur är fotot som ryckts ur sitt album? Inte gigantiskt och hängande. Det är litet och liggande. 
Som fotot i albumet det ryckts ur har min bild blivit liten igen. Bilden som från början var liten, scannades in och skickades till mig för ett tag sedan, från Solesino, den by i norra Italien där jag har min familj. När jag nu fick den från tryckeriet så liten så liten vill jag bara ta hand om den, som vore den ett original.

Anna har mailat mig om storlek och jag håller med henne och hennes tankar om att olika stora verk talar om olika saker. Min lilla bild berättar om något intimt och storleken tillhör något vi känner igen från album som bara hittas i äldre människors hallbyråer. Längst ner. - För så sällan tar man upp dessa bilderna.

Fantasin är nu igångsatt och i huvudet på mig har något börjat arbeta med hur jag ska presentera den redigerade bilden. Men först måste jag göra bilden och mitt inres rättvisa. Genom att addera min synestesi. Guldsplitter och gröna kluttar, med mera. Med flera.

Sen kan jag se över vad som händer med den. 

Nu har jag skickat efter en bild för förstoring som jag ska bearbeta under veckan som är kvar.

Det blev helt tjockt i huvudet nu.

Under tiden som degen jäst och jag druckit kaffe, tittat på bokomslag och lyssnat på pp3 (och gjort listan i förra inlägget) har jag i tankarna kunnat sätta ord på vad jag gjort och vart jag kommit för att veta vart jag ska ta vägen. Såhär gick tankarna:

Det svåra är att få andra att förstå något av vad man menar när man talar om sin synestesi. På vägen mot någonslags utomstående förståelse har jag gett glasögon till några av de figurer som rör sig i min omgivning. Hur? Min chef, mina närmsta skolkamrater och min sambo har fått färger för ögonen. 

Nästa steg blev att visa att även jag har "vanliga" associationer till människor och företeelser och så fick bilderna illustrationer. På handledningen pratade man om att ta det vidare. Arbeta stort. Utnyttja rummet och allt som oftast tolkar jag denna "arbeta stort" kommentaren som att inte fega ur. Att arbeta stort kan vara ens grej utan att man vet om det. Men när jag tänker mina små verk som stora tänker jag att jag står och stampar på ungefär samma plats. Om det inte ska stanna vid mina bilder så måste jag ta arbetet vidare på något annat sätt än att bara börja "göra stort". Varför?:  

När jag såg Carl van der roers bilder och hur han gett människorna färg behövde jag själv inte göra det steget för att komma fram till vad det är jag gjort. Vad jag trampat kring. Jag har alltså, som jag beskrivit förut på olika sätt arbetat med de givna synestesifärgerna för namn på personer. Jag har följt regelverket på ett sätt så att andra ska förstå. Som jag skrev i det förra inlägget vill jag gå vidare från detta. Hur? Genom att gå in i min synestesis färger för personer (som står utanför namnet). Här finns det inget regelverk som jag kunnat se igenom och det är denna sinnesvärld som står utanför min annars ganska vanliga synestesi. Det är okänt vatten och spännande. Läskigt och ganska så blottande. 

Detta ska jag nu arbeta med den kommande veckan. Detta var den långa vägen dit.

Ps. Jag lovar att bli bättre på att förklara. Mina meningar är långa och tankarna är snåriga. Jag vet oftast inte vad jag skrivit för än jag skrivit det.

En regnig bloggdag månne.

Vaknade runt 5-snåret och hörde att blåsten dragit förbi. Istället regnade det lite och först tänkte jag: Vad gör jag vaken nu? (Just det, M har åkt till jobbet för någon timme sen. Skulle jobba över och jag bad honom att inte väcka mig för att säga Hejdå. På senaste tiden har jag haft svårt att somna om när jag väl vaknat vilket är väldigt olikt mig.)

Det andra jag tänkte var: Vad fasiken håller jag på med? Även om Anna satte ord på det väldigt bra...

I can see that all of you have found something to dig deeper into,something has captured your interest in your daily life as an explorer,
you are all showing an perspective of the way YOU experience the world around you.
NOW remember -it does not have to be logical,follow your instinct and focus on what you have found.
Let i grow! colors ,forms,objects photos,ideas,text

...så undrade jag. Jag har alltså hittat något i mitt arkiv arbetat i det och runt det. Gått runt det och in i det. Trampat och trampat, sen gått vidare och kommit någonstans. Kanske är rätt fråga: vart har jag kommit? För att komma fram till någon slags verbalisering över vart hän jag kommit kände jag ett behov av att verbalisera vad det är jag gör när jag vill svara på vad sjutton jag håller på med. Idag gör jag allt detta nedan och här är listan. (I nästa inlägg berättar jag vad jag kom fram till och vad jag ska göra sista veckan.)

Inspireras och känna likhet med andra i konsten:  
* Simon är och har ofta varit en bra inspirationsmagnet, ett slags google som bara drar åt sig det som är värt. Genom honom och hans sökmetoder hittar jag "släktingar" i konsten.

Carlo van der roer. Utan att läsa på känner jag ett släktskap till hans sätt att använda färgen och människorna.
Jag har hittills gått efter regelverket.
Nu vill jag gå vidare.


*Varför jag inte hittar detta lika bra själv är för att jag är en bläddrare och köpare. Jag är bokhandelns dröm av konsument. Det ska väldigt mycket till att jag inte lägger mina sista knäckemacks-pengar på en konstbok. Också genom min samling böcker och bokomslag här hemma hittar jag ingångar. Böckerna handlar oftast om konstnärers ateljéer och skissböcker, tankar och bakgrunder. Men också om människor i stort, foto, inredning, textilkonst och illustration. När dessa inte räcker till går jag till konstmuseets bokhandel och hittar 3-4 böcker att lägga till önskelistan eller till HDKs bibliotek trots att dess exponering av böcker är allt annat än upphetsande.

*Magazinen som får mig att vilja komma igång: Smith Journal, Stella Magazine, Frankie Magazine

Göra något helt annat:
Idag har jag kokat kaffe, bakat grahamsbullar (10 dl degvätska, 10 dl graham, 4 dl vetemjöl, 2 dl rågsikt) och lyssnat på PP3.


Kopiera:
För att bara göra något inom samma område är det nyttigt att se sig omkring, göra likadant och se vad som händer. Ljusbordet går varmt. Pinterest-mapparna fylls på och så föds tankar om hur man kan gå vidare på egna ben.

Göra tvärtom:  
Ofta gör jag något för att det följer ett regelverk. Men vad händer om jag gör tvärtom? Gjorde regeln sig fortfarande gällande eller blev allt fel? Att göra något tvärtom kan styrka varför man gjorde något på ett visst sätt från början, eller öppna nya ingångar till arbetet.

Fredagsinlägget

Några få ord kan räcka för att man ska älska: 

 

 Veckans arbete:

 

Handledning:

Hit hade jag kommit när det var handledning igår och just nu behöver jag göra färdigt min tanke innan jag lämnar den. Det finns en tradition på HDK och bildlärarutbildningen (som jag gillar) att lämna och gå vidare så fort man kommit till en resultat-tanke. Den var viktig att följa i början, innan man var trygg med hur det går till med gestaltning, handledning och att arbeta i process. Men nu, snart fyra år senare känner jag mig säker på att jag kommer att gå vidare med mitt arbete även om jag vilar i det jag gör nu för en stund. Jag ska nu fortsätta med mina illustrationer som ska ge icke-synesteter en bild av mina associationer, frånkopplade från synestesin. Viktigt känns också att det jag gör nu är lustfyllt till skillnad från en bra stund i denna gestaltningsperioden då jag mest gjort och gjort men inte älskat. Nu är jag kär i mitt arbete. Inte i resultatet för den sakens skull, men i det jag gör.

Inspiration som jag tar med mig in i min pinterest:
Färgerna, prickarna, fotografen och  sinnesbilderna.

Handledning idag och en känsla av att inte alltid tuta på framåt. Nu måste jag få stanna i det jag gör lite så att nånting blir klart, åtminstone halvklart eller tillräckligt klart för mig. Imorgon blir det fredagsinlägg. Hej hopp!

Inför handledningen

Denna veckan tog ett skutt från handledningen i torsdags in i något nytt. Det är också något nytt vi ska visa imorgon och här kommer lite tankar kring det nya. 

På handledningen fick jag en uppsjö verktyg att jobba med när jag kört fast. Många av dessa vilar i att titta på andra, tänka vidare och göra något eget. Ibland kan det handla om att göra något rakt av. Kopiera. Vara lite ful. Take credit for other people's ideas, och så vidare. Som när jag översatta sånger kom jag att tänka på att översätta människor. Och så Lalehs textrader som jag redan nämnt.

Nu har jag börjat att översätta människor runtikring mig. Jag dokumenterar personen genom foto, sätter på denne mina synestesiglasögon så att denne ser hur jag ser den och går sen över från synestesi till association genom att addera ritat, för att förstärka skillnaden mellan synestesi och association. Så. det är det jag tar med mig imorgon att prata kring.

Väl mött!

Texterna, de jag kolorerat tog mig hit och längre. Nu är jag igång. Lyssnat på Lalehs Colors och känner att även om det blir svart när det är mörkt betyder inte det att det inte finns några färger. En trygghet för en mörkrädd som jag.

Fredagsinlägg

Denna veckan har vi ägnat oss till störst del av Bildanalys. Gestaltningen som ska ske fortlöpande låg på vänt efter Västmanlandresan. Jag var missnöjd med hur det jag gjorde blev. Came out. Det hände inget när jag fick ut det på pappret. För tittar man in i mitt huvud så var det ju just så det såg ut. Alfabetet, siffrorna, tiden: året, månaden, veckan, dagen och så lite bredare perspektiv: livets gång. Utan respons utifrån så händer inget i gestaltandet. "Jahopp" ungefär. 

Men som oftast när jag kör fast så brukar jag trilla över lösningen när jag som mest behöver den. Jag skulle nu göra något som hade med kombinationer att göra. Med tanke på att synestesin avspeglades exakt tänkte jag sätta ihop olika delar och skapa något nytt. Ett släktträd månne? 

Det var de tankarna som togs med in på handledningsmötet igår. Ett samtal mellan kreativa och en handledare som oftast ger syre till glöden men igår ännu mer. När jag gick hem var jag redan igång och efter någon timme hemma sprudlade de nya kombinationerna ut mig. Texter, låtar från en barndom gav dendär personliga anknytningen som jag oftast suktar efter när jag gör någonting. Det är där lusten kommer in i arbetet när jag gör något:

Rönnedalen som var bland det första jag lärde mig spela på piano, ur den svenska sångboken som var för tjock för att spela efter på pianot.

Änglamarken som vi avslutade tredjeklassens musikal med, och som i sin tur är mitt första minne av stolthet. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att ha spelat ett träd och efteråt få höra de jublande applåderna från föräldrarna i publiken. Vi klarade det! 

Och så en barndomens låt på italienska som jag bredvid har skrivit på engelska för att se om det fanns några skillnader i språken. Gente di mare 

Nästa gång jag provar ska jag använda oh-plast och tusch samt akvarell på papper för det slår mig vilken transparens vissa bokstäver har och dess betydelse för tolkningen. 

En inspirationens vecka kort sagt. Simon har gett många ingångar till mitt område! Jag inser att hälften av mitt arbete handlar om att förmedla kunskap om området samtidigt som det är viktigt för mig att det görs genom bilder och samtal kring dessa. Responsen är viktig för annars kan man hålla det lite för sig själv där den finns exakt avbildad, bara en blundar. 

En konstnär som använder sin synestesi säger såhär. (Källa wiki, sökord synesthesia art)

#synesthesia på instagram

 

Thank you for the music or explosion after inspiration part 3: the opposite of truth

Thank you for the music or explosion after inspiration part 2: låtar från en barndom

Thank you for the music or explosion after inspiration part 1

Strssstkgrrrrrrttttspdddgddddjjjjj står det här på mina fingrar. 

Kkgddsrtsddddddkggffcccrrllldddpppiiii

Står det på min tumme.

Förvirringen som innan var det positiva svarta hav man simmar runt i innan man börjar bottna och kommer fram har nu blivit ett öppet hav utan strand i sikte. 

Hjälp! Vill jag skrika. Hallå! Stopp o belägg! Jag vill ha mer tid för att få ett bra projekt utan små små avbrott hela tiden. 

Jag tycker absolut att det vi gör utöver gestaltningen är bra, men en fördel hade varit om vi hade separat schema för dessa aktiviteter så att fokus nån gång låg på EN sak. 

Ja, lite så. 

Lite såhär. 

Uppgift i bildanalys Lisa, Ida, Victoria, Alex