Simon:
"vem är det du bär med dig här? vem är bara vit vit vit?"
Lisa:
De vita prickarna har sin vita färg för att jag ville anonymisera personerna. Ingen är helt vit för mig. Det närmsta vitheten jag kan komma är O, U och Å men det finns en ton av grå och blå i dessa med varierande transparens.
Simon:
"fina pics btw.
lite tingelingiga, änglastoft å mjukt fint ljus. händer berättar mycket
om en människa säger ju folk, vad berättar dina om dig tro?"
Lisa:
Tack! Det var det jag ville uppnå. Glitter utan att addera glitter. Denna veckan handlar för mig om att pröva. Här provade jag var
det kändes bäst att bära prickarna. Längst ut på fingrarna - där de ges
funktionen känselspröt och ger mig fingertoppskänsla eller gömda längst
in i den kupade handen - som att jag tar hand om dem (som mitt foto
från förra gestaltningsdelen) eller någonstans att ha dem tills man behöver plocka fram dem.
Mina händer är nog en akilles-häl jag aldrig visat fram. Jag har alltid haft 10 små prinskorvar till fingrar och nariga nagelband för att jag är så dålig på att använda vantar i god tid. Min mormor sa däremot alltid "Kom mitt lilla gull, du har så goa och varma händer, jämt!" och så fick jag värma hennes fina händer med såndär lös hud som rynkiga små gummor har.
Simon:
"vad säger
linjerna i handflatan, har någon läst dina händer? bär du många
människor? hur många människor bär dig? jag tänker att vissa människor
tar ansvar(bär) för allt och alla, medan man själv inte anser sig vara
någon att ta ansvar för(?)."
Lisa:
Ingen har läst mina händer, tidigare. Den sista bilden av de tre jag publicerade visar ett område linjer i fokus. När jag såg det första gången tänkte jag på ordet rötter för att bilden av linjer påminde mig om ett träd. Tänker jag på rötter tänker jag i sin tur på att den gren jag tillhör inom Pegoraro har ett familjenamn (det har alla tre grenar) som är Pacanin. När jag bodde i Italien planerade jag att tatuera in namnet i fotvalvet vilket inte blev av för att tatueraren inte hade någon ledig tid för än dagen efter jag skulle flytta hem igen. Jag tar frivilligt ansvar för mina rötter. Min pappa var och är en spindel i nätet, och kanske faller inte äpplet så långt ändå. Det är nog bara sån jag är, eller har blivit av att vara medlem i en familj som varje år bilat utan luftkondionering i två dygn för att nå släkten. Varje sommar.
Jag bär på alla som fastnat och jag kan tänka mig att de blivit fler med hjälp av min synestesi än om jag saknat den.