Jag utgick ifrån traditionen genom att rita av mig själv i spegeln. Jag har tidigare i gestaltningsprocessen arbetat kring min synestesi som ger mig färgförnimmelser för siffror, tid, bokstäver och namn. Den rosa cirkeln är en representation av en bit av mig som bara jag kan se. Detta är också så nära mitt subjekt jag tror mig kunna komma i sökandet av jaget och hur jag identifierar mig. Jag har sedan använt den rosa cirkeln för att mäta ut det som alla kan se men som man kan ta för givet är unikt för varje människas kropp - mitt ansiktes referenspunkter.  Utifrån dessa har jag sedan gestaltat mitt självporträtt som rymmer min levda kropp - subjekt och objekt integrerade.

Detta skrev jag dels för min reflektions skull men också för att jag behövde formulera mig för uppsatsen. Nu ska jag gå vidare med gestaltningen som fått lite näring av skrivandet. :)

Det är inte utan att man studsar till när man läser Maurice Merleau-Pontys bok Phenomenology of Perception och man helt plötsligt kommer över dessa ord:

"For the subject does not say only that he has the sensation both of a sound and a colour: it is the sound itself that he sees where colours are formed. [...] Synaesthetic perception is the rule, and we are unaware of it only because we have unlearned how to see, hear, and generally, feel, in order to deduce, from our bodily organization and the world as the physicist conceives it, what we are to see, hear and feel."

Att vara och inte vara i gestaltningsmode

Jag sitter här i morgontimman och funderar över den reflekterande ådran som HDK-tiden väcker varje gång man går in i gestaltning. Flera i klassen som jag pratat med håller med mig om att allt man ser, hör, får nys om tänker man Hur kan jag få in detta? Hur stämmer detta överens med min gestaltning? Som att ständigt vandra runt i metaperspektivet letar vi kopplingar. De allra tydligaste kopplingarna kommer ju till en självmant, det vet jag sen Spelets Regler då mitt arbete handlade om just dedär. Hur allt hänger ihop. Att i början av gestaltningsperioden läsa om Fredrika Bremer för att i slutet av gestaltningsperioden stanna upp vid en viss ros i botaniska trädgården, tycka att den luktar ofantligt gott och sedan läsa på skylten att den heter...just det. Fredrika Bremer. Att det sen visar sig att den är framtagen av botaniker i min hemstad och så vidare.

Jag sitter nu och funderar på hur dessa tankar jag för dagligen, på promenaden hem från skolan, affären och i soffan framför musikhjälpen. Hur dessa redan är ett självporträtt i sig, så som min synestesi, gestaltad en gång i form av tankar. Men var kommer dem ifrån och vem är det som gestaltat detta? Dedär med undermedvetna, Freud och drömmar blev just väldigt intressant.

En koppling till uppsatsen utifrån subjekt och objekt kom just till mig. Nu ska jag koppla bort metaperspektivet och bara äta frukost. Vi får se om jag kan.

Nu var gestaltningen redovisad. Den fortsätter till viss del genom uppsatsen. Mest för att göra en finish av vad som ska hängas på utställningen men också för att ge näring åt uppsatsen. 

Att skriva är inte något problem för mig men däremot kan det bli ett problem att jag skriver på för mycket och harvar in mig i för långa meningar. Tankar som inte håller ihop för en utomstående och sådär. 

Att ha gestaltningen att pilla med jämte det att uppsatsen tar form kan förhoppningsvis ge mig både näring och syre åt texten.