Foton. Släkten. Synestesin...

Detta som jag talat om tidigare. Att vi människor är processer och att allt är så sammanlänkat. Att slumpen inte är någon tillfällighet och att ödet bara är ett namn på människors sökande efter trygghet i de tecken som uppstår.

Jag har ju arbetat kring min synetesi tidigare och idag kom jag över detta arbete igen. Då, för fem år sedan gjorde jag tre broderier som med sitt format skulle påminna om polaroidbilderna jag har från min släkt. Bilderna var mina inre bilder av tre nu bortgågna släktingar. Wanda, Gina och Tony. Den röda fläcken är var jag står i förhållande till personen och färgen är från min person, inte mitt namn.

So much for going outside the comfort zone....

 

På baksidan av varje broderi hade jag broderat de texter som står på baksidan av foton jag ärvt från Italien. Hela arbetet kallade jag för Fa parte di me. För att det är en del av mig. Det inre arkivet och arvet som fortsätter. Ung var jag där på konstskolan i Långed men rätt mycket hade jag förstått ändå.  

... något som jag uppenbarligen inte är färdig med.