Under tiden som degen jäst och jag druckit kaffe, tittat på bokomslag och lyssnat på pp3 (och gjort listan i förra inlägget) har jag i tankarna kunnat sätta ord på vad jag gjort och vart jag kommit för att veta vart jag ska ta vägen. Såhär gick tankarna:

Det svåra är att få andra att förstå något av vad man menar när man talar om sin synestesi. På vägen mot någonslags utomstående förståelse har jag gett glasögon till några av de figurer som rör sig i min omgivning. Hur? Min chef, mina närmsta skolkamrater och min sambo har fått färger för ögonen. 

Nästa steg blev att visa att även jag har "vanliga" associationer till människor och företeelser och så fick bilderna illustrationer. På handledningen pratade man om att ta det vidare. Arbeta stort. Utnyttja rummet och allt som oftast tolkar jag denna "arbeta stort" kommentaren som att inte fega ur. Att arbeta stort kan vara ens grej utan att man vet om det. Men när jag tänker mina små verk som stora tänker jag att jag står och stampar på ungefär samma plats. Om det inte ska stanna vid mina bilder så måste jag ta arbetet vidare på något annat sätt än att bara börja "göra stort". Varför?:  

När jag såg Carl van der roers bilder och hur han gett människorna färg behövde jag själv inte göra det steget för att komma fram till vad det är jag gjort. Vad jag trampat kring. Jag har alltså, som jag beskrivit förut på olika sätt arbetat med de givna synestesifärgerna för namn på personer. Jag har följt regelverket på ett sätt så att andra ska förstå. Som jag skrev i det förra inlägget vill jag gå vidare från detta. Hur? Genom att gå in i min synestesis färger för personer (som står utanför namnet). Här finns det inget regelverk som jag kunnat se igenom och det är denna sinnesvärld som står utanför min annars ganska vanliga synestesi. Det är okänt vatten och spännande. Läskigt och ganska så blottande. 

Detta ska jag nu arbeta med den kommande veckan. Detta var den långa vägen dit.

Ps. Jag lovar att bli bättre på att förklara. Mina meningar är långa och tankarna är snåriga. Jag vet oftast inte vad jag skrivit för än jag skrivit det.