Jag har börjat kika in i mitt inre arkiv som formmässigt är uppbyggt av epoker som rinner in i varandra. Epokerna fylls till stor del av den värld av minnen jag samlat på mig, men också av de samlingar som fysiskt hänger kvar hos mig idag i form av foton, böcker, anteckningar, betyg, brev, smycken. Dessa blir till representationer av tid och också av min synestesi.
Utan att tjata ut någon om synestesi så kan jag bara kort och gott säga att jag har det och det är ganska lätt att googla på det ;-) hur som helst...det formar såklart min bild av världen när jag tänker på den. Här ingår ju det jag varit med om och sparat i mitt arkiv på ett omedvetet sätt. Synestesin är inte självvald och den ter sig heller inte så. Den är ett mönster, en palett och struktur som lagts på fin värld oavsett om du vill det eller inte. Jag tar fördel av min synestesi och väljer att utnyttja den för minnet. Strukturen. Kom ihåget.
Det är svårt att spotta ut en exakt avbild. Men något att ta på ska det väl bli.
Epoker...tider som blir till på nytt när jag blundar och ser det jag ser. Ovan epok är mitt år i Italien men utan alla människor och ansikten som fyllde min tid i landet. De kommer fyllas i på kartan. I promise my friend. I promise the world to you. (Förlåt, jag var tvungen)
tänker kring vad vi ser och hur vi ser olika på saker och ting och kom då ihåg en liten filmsnutt om en blind flicka och hur hon ser sin värld.
SvaraRaderahttp://pipeisland.blogspot.se/2013/05/ser-du-vad-jag-ser.html