Plötsligt står du där.

På hållplatsen som är din hållplats. Som vilken dag som helst. Kanske en latmans dag i och med att du inte promenerar istället när det är så fint väder. På hållplatsen står man och väntar. Man pratar inte, så det är relativt tyst om man inte räknar det vanliga stadsljudet du nu vant dig vid. 

Men så plötsligt står du där. Inte längre på hållplatsen men mitt i olyckan. Mitt i olyckan och den lyckan som nu blandat sig. Som salt och peppar ändå utmärker sig jämte varandra, trots blandningen kan du sära på olyckan och lyckan. Du tänker, tänk om jag stått där. Precis där på andra sidan spårvagnsstängslet.

För plötsligt hörs ett väldigt ljud. Du ser inte smällen för du står med ryggen emot. Du känner ändå igen ljudet från hur det låter när metall dunsar i en miljon mil i timmens fart rakt ner i asfalten och ut mot sidan av en väggren och upp på trottoaren och sen upp i luften igen. Har du aldrig hört det kan du se det hela framför dig utan att vända dig om. Du hoppar till och ser en motorcykel fara förbi dig med bara några meters avstånd från dina fötter och motorcykeln som brinner har ingen förare för han ligger på andra sidan vägen i mitten av de medmänniskor som släppt sina väskor och sprungit fram. Du ser från där du står med öppen mun, att en arm rör sig och går på bussen i tårar. 

Så plötsligt stod du alltså där mitt i det. Men du kände snabbt igen lyckan från olyckan och tackade guden du inte tror på att det inte var du. Nu hoppas jag att föraren som förhoppningsvis överlever ser det samma.