Vad som ryms inom de åtta prickarna. Det mig-specifika.

Andra utgångspunkter än de för ögon, näsa och mun.

Jag hade hoppats på att inte behöva fylla mönstret och "diamanten" med innehåll när jag sökte efter ett subjektsligt objekt som skulle stå för mig. Men kanske är det så överhängande viktigt att jag är en sådan som "bär med sig människor" att det är dumdristigt att utesluta innehållet när det finns där så tydligt. Ett mönster som är generellt och samtidigt specifikt utelämnar ju det specifika innehållet när det tolkas som generellt, samtidigt som det verkar högst personligt när man vet något mer om processen och om mig. Att prickarna och färgerna från min synestesi varit centrala i min process tror jag är ganska självklart. På utställningen ville jag plocka fram en del av processen som varit central för mig.

När jag nu går vidare i processen är det utifrån några punkter som kommit fram genom processen, gamla handledningar och från uppsatsen.


* "Vad är "diamanten"? Är det den som är själen?"

Ja. Om det var händerna som ritade självporträttet och hjärnan som reflekterade under processens gång så var det själen som var resultatet. Men i själen är jag aldrig ensam och på vägen gick gestaltningen miste om mitt innehåll. Det som ryms där inne. Jag utgick ifrån tanken att jag alltid arbetar med dedär innehållet som är specifikt för mig och undrade om jag kunde arbeta med det själsliga utan att blanda in det visuellt. Faktum är att diamanten är kanske aldrig riktigt tom och nu ska jag fylla den med de reflektioner, splitter och minnen som ryms här inne. 


*"Du är en sån som man upplever bär på människor."

Det är kanske ingen idé att jag försöker bortse ifrån detta utlåtande om det finns där framför mig, så klart och tydligt att det ännu är viktigt för mig. Lika mycket som mina färger är bortom de vanliga färgerna är berättelserna som pockar på här inne så klara och tydliga att jag inte kan bortse ifrån dem. Kan jag gestalta detta? Jag började processen med att undersöka var på kroppen dessa människor bärs. Det får bli till att fortsätta den undersökningen.

Jag utgick ifrån traditionen genom att rita av mig själv i spegeln. Jag har tidigare i gestaltningsprocessen arbetat kring min synestesi som ger mig färgförnimmelser för siffror, tid, bokstäver och namn. Den rosa cirkeln är en representation av en bit av mig som bara jag kan se. Detta är också så nära mitt subjekt jag tror mig kunna komma i sökandet av jaget och hur jag identifierar mig. Jag har sedan använt den rosa cirkeln för att mäta ut det som alla kan se men som man kan ta för givet är unikt för varje människas kropp - mitt ansiktes referenspunkter.  Utifrån dessa har jag sedan gestaltat mitt självporträtt som rymmer min levda kropp - subjekt och objekt integrerade.

Detta skrev jag dels för min reflektions skull men också för att jag behövde formulera mig för uppsatsen. Nu ska jag gå vidare med gestaltningen som fått lite näring av skrivandet. :)

Det är inte utan att man studsar till när man läser Maurice Merleau-Pontys bok Phenomenology of Perception och man helt plötsligt kommer över dessa ord:

"For the subject does not say only that he has the sensation both of a sound and a colour: it is the sound itself that he sees where colours are formed. [...] Synaesthetic perception is the rule, and we are unaware of it only because we have unlearned how to see, hear, and generally, feel, in order to deduce, from our bodily organization and the world as the physicist conceives it, what we are to see, hear and feel."

Att vara och inte vara i gestaltningsmode

Jag sitter här i morgontimman och funderar över den reflekterande ådran som HDK-tiden väcker varje gång man går in i gestaltning. Flera i klassen som jag pratat med håller med mig om att allt man ser, hör, får nys om tänker man Hur kan jag få in detta? Hur stämmer detta överens med min gestaltning? Som att ständigt vandra runt i metaperspektivet letar vi kopplingar. De allra tydligaste kopplingarna kommer ju till en självmant, det vet jag sen Spelets Regler då mitt arbete handlade om just dedär. Hur allt hänger ihop. Att i början av gestaltningsperioden läsa om Fredrika Bremer för att i slutet av gestaltningsperioden stanna upp vid en viss ros i botaniska trädgården, tycka att den luktar ofantligt gott och sedan läsa på skylten att den heter...just det. Fredrika Bremer. Att det sen visar sig att den är framtagen av botaniker i min hemstad och så vidare.

Jag sitter nu och funderar på hur dessa tankar jag för dagligen, på promenaden hem från skolan, affären och i soffan framför musikhjälpen. Hur dessa redan är ett självporträtt i sig, så som min synestesi, gestaltad en gång i form av tankar. Men var kommer dem ifrån och vem är det som gestaltat detta? Dedär med undermedvetna, Freud och drömmar blev just väldigt intressant.

En koppling till uppsatsen utifrån subjekt och objekt kom just till mig. Nu ska jag koppla bort metaperspektivet och bara äta frukost. Vi får se om jag kan.

Nu var gestaltningen redovisad. Den fortsätter till viss del genom uppsatsen. Mest för att göra en finish av vad som ska hängas på utställningen men också för att ge näring åt uppsatsen. 

Att skriva är inte något problem för mig men däremot kan det bli ett problem att jag skriver på för mycket och harvar in mig i för långa meningar. Tankar som inte håller ihop för en utomstående och sådär. 

Att ha gestaltningen att pilla med jämte det att uppsatsen tar form kan förhoppningsvis ge mig både näring och syre åt texten. 

Ingen rubrik

Det sista fredagsinlägget innan måndag. Innan redovisning. Innan vi skriver! 

Det blir inget sammanfattande inlägg. För allt jag gjort denna korta gestaltningsperiod är att sammanfatta. 

Så har jag då istället något att tillägga här? : 

Det handlar om att visa en sida av sig själv som ingen annan hade kunnat visa. I resultatet finns konstnären representerad på ett annat sätt än när temat/frågeställningen/arbetet handlar om något annat. I självporträttet väljer konstnären exempelvis genom sin titel att visa publiken att det handlar om en representation av jaget och publiken kommer antingen störas av det blottade eller lämna verket helt oförstående...eller tröstad av att konstnären genom sitt speciella inre ändå kan sträcka ut en hand i det generella. Förhoppningsvis tar publiken med sig en idé om att vi är alla lika olika, unika och vanliga på samma gång och översätter bilden till dess egen motsvarighet. Hur hade jag gestaltat mig? 

Bilderna och dess källor finns på pinterest.com/finallylisa ---> LBD500 självporträtt.

Bilderna är inga självporträtt. Men de hade lika gärna kunnat vara det.